oktoberkyssar

häromkvällen gick jag förbi min gamla skolgård...
såg skogen, stenarna och mindes plötsligt alla minnen.
grenen där markus krossade foten med stenen, stigen som ledde genom gläntan fram till det vi alltid hade som hus. och sara var alltid mamma. och trägrenen som alltid var mat. vi lekte alltid stenåldersmänniskor. allihop. hela staffans klass. och ängen. och bråken. om susannas expanderande hushåll. sommarstuga.

gummibandshoppning och spelade kula vid trädrotsmarken. där har dom nu byggt en ny matsal. fint. en röd. avlång.

och alla som trodde att vi kunde leka tre.
den gången då de två skulle (förstår inte ens idag varför) hämnas då jag aldrig var den som var utanför...
herregud. att man orkar vara elva år...



-mattis and maia go travelling, again-